År 2012 ritade jag den här illustrationen åt Röd Press. Den skulle illustrera någonting konstigt och abstrakt, ett regelverk som tvingade flyktingar att söka asyl i det första EU-land de kom till. 

Ja, artikeln skulle handla om Dublinförordningen som just kommit upp till diskussion i EU. Den antogs ungefär ett år senare och även länder som Schweiz och Norge, som inte tillhör EU, har anslutit sig till förordningen. Samtidigt har man inom EU kommit överens om något som kallas för transportörsansvar vilket innebär att den som för in en människa utan giltigt visum in i ett EU-land kan komma att bli tvungen att stå för kostnaden för tillbakaresan om det visar sig att personen inte har asylskäl. De här grejerna tillsammans gör att det är enormt svårt för människor som är på flykt att ta sig in i EU. 

Det märks väldigt tydligt i dagslägetI dagsläget märks det väldigt tydligt att de här reglerna försvårar enormt för flyktingar att ta sig dit de vill. Det blir också enormt tydligt att Dublinförordningen inte främjar ett samarbete kring att ta hand om flyktingar utan snarare leder till en "om inte de måste så måste inte vi"-attityd där länder skyller på varandra för att inte ta tag i flyktingarnas situation. Finland tycker att Sverige ska registrera flyktingarna, Sverige tycker att Danmark ska göra det och Danmark tycker att Tysklnad ska ta hand om det. I stället för att samarbeta för att kunna erbjuda skydd åt människor i nöd så skjuter medlemsstaterna frågan ifrån sig. Det är så himla tragiskt. 

För snart en vecka sedan startades en grupp för att samordna hjälpinsatser för de flyktingar som passerar genom Norrbotten. På bara några få dagar var det redan över 1000 hjälpvilliga medborgare som hade anslutit sig. I flera dagar har dessa människor ordnat smörgåsar, frukt och dryck från olika butiker, kommunicerat med liknande grupper runt om i landet och utomlands, skänkt kläder, mjukisdjur och hygienartiklar, kokat varmvatten, köpt muggar, varit i kontakt med olika organisationer, kört saker mellan lokaler och buss- och tågstation och framförallt mött människor i den yttersta nöd och visat värme och medmänsklighet. 

Jag är så enormt imponerad av vad alla dessa människor har åstadkommit under dessa dagar. Ett leende som bryter ut över ett utmattat ansikte som får en flaska vatten, en kopp te eller en banan är alldeles underbart. En har underlättat just den stunden på denna människas resa. Men samtidigt sticker det lite i ögonen att enskilda privatpersoner får ta ansvar för EU:s och Sveriges oansvariga flyktingpolitik. Med en rimlig flyktingpolitik hade inte alla dessa människor behövt känna att de inte hör hemma, att de inte vågar stanna ocvh vila av rädsla för att registreras i ett land de inte vill vara i. Med en rimlig flyktingpolitik skulle inte poliser beväpnade med batonger vakta gränser och flyktingläger. Med en rimlig flyktingpolitik skulle ingen tvingas betala överpris för en osäker båtfärd. Med en rimlig flyktingpolitik så skulle vi kunna återupprätta människovärdet. 

Det är fullkomligt underbart att se alla människor runt om i Europa och Sverige engagera sig i flyktingarnas öde. Men för att på riktigt påverka deras verklighet och förhindra framtida tragedier så måste vi alla också i framtiden engagera oss för en human flyktingpolitik.

Bort med Dublinförordningen! Bort med transportörsansvaret! Fram för medmänskligheten!

Egentligen är jag ju student. Läser till lärare för förskoleklass till år 3, dvs de första fyra åren i skolan, på Luleå Tekniska Universitet. Men just nu upptar ritandet, scannandet och kopierandet alla mina tankar och jag tänker lite som så att om det skiter sig totalt med den här kursen så gör det ingenting för jag har i alla fall fått ihop ett fanzine. 

Imorgon förmiddag ska jag rita som en tok. Har en del småsaker kvar att rita innan allt är klart. Sen kommer scannade, redigerande och kopierande. En av fördelarna med att vara student är att jag har god tillgång på scannrar och kopiatorer på universitetet med riktigt förmånliga kopieringspriser. Det blir lite tråkigt papper och sådär men det får duga för den här gången. 

En av fördelarna (men också nackdelarna) med att hålla på och kämpa med en massa kretivt arbete är att det tvingar igång en hel massa processer i huvudet på mig. Så jag fullkomligt kokar över med idéer! Vill göra en ny header till bloggen, fixa en fräsch digital portfolio och göra någon lite längre serie. Men när ska jag få tid med det? 

Som nyvald (men ännu inte tillträdd) ordförande för Luleå Studentkår ska jag imorgon iväg och träffa universitetets rektor. Måste ju lära känna alla de höga hönsen på bygget nu. Jag ser verkligen fram emot det då jag hört att han är en väldigt trevlig typ. 

Ja, jag kommer att finnas på plats under Stockholms Internationella Seriefestival. För första gången ska jag blotta mitt serieskapande för allmänheten och serie-eliten. Gissa om jag är nervös! Den senaste tiden har jag filat på ett fanzine där jag visar på min bredd. Egentligen känns det rätt spretigt men så är jag rätt spretig jag med.

Oavsett hur det går så är det i alla fall bra. Jag kommer få feedback från folk jag verkligen ser upp till och beundrar och jag kommer få leka med hela seriesverige en hel helg! Kunde det bli bättre? Tror inte det. 

Kom förbi och ge mig en kram om du håller till i Stockholm och köp ett fanzine så blir jag lite extra glad! 

Här är ett par bilder jag ritade i djupaste tentaångesten. Tror dock att tentorna gick bra trots ritpausen. ;) Bilderna är tagna med mobilen, därav den kassa kvallan. Men själva andemeningen kommer väl fram ändå. 

Nu är den här recensionen ute i Röd Press så då måste jag ju publicera den här på bloggen också. 

”Serier mot rasism” – en tuschfläckig näve i nyllet på rasisterna

”Serier mot rasism” är ett projekt som drogs igång strax efter valet 2010 då det stod klart att även sverige till slut fått ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Det mycket nedslående valresultatet gjorde att många kände ett behov av att säga ifrån, däribland en hel del kulturskapare. Vid sidan av denna antirasistiska serieantologi startade till exempel nätverket ”Folkmusiker mot främlingsfientlighet” som under hösten höll manifestationer till polsketoner runt om i landet. Det kändes friskt, härligt och hoppfullt att reaktionerna inte lät vänta på sig när främlingsfientliga grupper gjorde sådana landvinningar och fick starkare fotfäste.

Boken innehåller verk av både väletablerade tecknare som Tony och Maria Cronstam (Elvis), Sara Granér och Joakim Pirinen till för mig helt okända namn som har talang nog att bli seriesveriges framtida storheter. Även valen av ingångar är brett och den som tror att serier bara bygger på humor och alltid ska vara skrattretande får sig nog en liten tankeställare. Här finns allt ifrån Elise Rosbergs serie ”Människor” som på ett väldigt poetiskt sätt behandlar identitet och acceptans till Henri Gylanders mer vetenskapliga redogörelse för islamofobins historiska rötter i europa. Naturligtvis faller inte allting alla i smaken men här finns garanterat något för alla.

Jag brukar vara ganska skeptisk till serieantologier och var också det när jag slog upp pärmarna till ”Serier mot rasism”. Personligt tycke och smak spelar alltid in när det kommer till kulturupplevelser och att blanda hej vilt av högt och lågt, seriöst och lättsamt eller informativt och känslomässigt kan ganska ofta dra ner hela produktionen. Tyvärr visade det sig att jag delvis hade rätt då kvalitén varierar relativt kraftigt i boken. Men den blandning av stilar, ingångar och känslor som jag fruktade gjorde ändå den här boken till ett tydligt och samtidigt mångsidigt antirasistiskt manifest helt i linje med redaktionens syfte: ”att slå en tuschfläckig näve i bordet”. 

Käre Arthur,

jag hoppas att det går bra att jag kallar dig Arthur. Jag lever nämligen i en tid då titlar och ert sätt att tilltala människor med efternamn blivit fullkomligt förlegat och bortglömt.

Mitt namn är Elisabeth och jag vill börja med att tacka dig för det fantastiska arbeta du gjorde med att starta Skansen och Nordiska Muséet. Även om inte hela din vision blev verklighet så har dess två muséer varit oändligt viktiga för sveriges befolkning, ingen har lämnats oberörd.

Jag är född 86 år efter din död och precis som på din tid är samhället på väg in i en massiv förändring. För er handlade det om övergången från det agrara samhället till ett industrialiserat samhälle och för oss handlar det om att industrisamhället försvinner till förmån för ett samhälle där det som prioriteras och premieras är kunskap; Och mitt i denna utveckling finns det människor som vill hindra och försvåra kunskapsspridningen och bara låta kunskapen vara tillgänglig för ett prioriterat fåtal.

Det jag egentligen vill komma till är att jag känner stor sorg över hur illa ditt kära Skansen blir behandlat och det är inte mer än rätt att du får veta hur det står till. Som du säkert vet var arbetarrörelsen inte så positivt inställd till dina idéer till en början. Socialdemokratin kämpade för ett nytt, jämlikt samhälle och var inte så pigga på att titta tillbaka på ett samhälle om var oändligt hierarkiskt. Detta ändrades dock under första halvan av 1900-talet och 1963 blir Skansen en stiftelse som drivs av skattemedel, med andra ord blev Skansen hela befolkningens egendom.

Under hela 1900-talet skedde en lång rad sociala reformer, arbetarrörelsen växte sig riktigt stark och om jag inte har helt fel så har de flesta regeringar under århundradet varit socialdemokratiska. Kunskap blev en rättighet för alla och numera är det obligatoriskt att gå en nioårig grundskola och de allra flesta fortsätter sedan tre år på gymnasiet. Det är arbetarrörelsen med socialdemokratin i spetsen som sett till att ge Sverige platsen som ett av världens mest jämlika länder. Man har också insett att muséer, som Skansen och Nordiska, är enormt viktiga för hela folkets bildning. Det är så det kommit sig att arbetarrörelsen idag är muséernas högljuddaste försvarare. Men tyvärr är inte alla lika positivt inställda.

Under de senaste 20-30 åren har det skurits ner enormt och det finns inte längre nog med resurser för att kunna få ut särskilt mycket av de stora samlingar som finns både på Skansen och på Nordiska. Det har till och med gått så långt att de anställda på klädkammaren, som ansvarar för att se till att museivärdarna på Skansen har tidsenliga kläder, inte ens får komma in och titta på originalkläder i Nordiska Muséets samlingar, det finns helt enkelt inte personal för att tillhandahålla den tjänsten.

När jag tänker på att privatpersoner för dryga 20 år sedan kunde boka in ett par timmar med något föremål blir jag rent ut sagt förtvivlad av dagens läge. För vad är egentligen mening med att ha arkiven fulla med saker som berättar om vår historia när de inte finns tillgängliga för folket? Jag vet att du lade ner stor möda på att inte bara tillgänliggöra genom att lägga fram i montrar utan också göra historien greppbar för var och en genom att sätta varje föremål i sitt sammanhang men hur ska dagens förvirrade människor, i linje med ditt motto "Känn dig själv", kunna förstå sig själva utifrån sin historia när knappt ens föremålen finns tillgängliga?

Eldsjälar som jobbar ideellt finns fortfarande och de som faktiskt är anställda får såpass dåligt betalt att mycket av deras arbete kan ses som ideellt, men det räcker inte. Skansens uppdrag och framförallt allas rätt till kunskap och kultur är så oändligt viktigt att det förtjänar mycket mycket mer resurser. Vi skulle verkligen behöva någon som dig just nu, någon som kunde tala för vikten av bevarandet, studiet och levendegörandet av historien för att förstå oss själva, vår samtid och framtid.

Med Vänliga Hälsningar

En mycket sorgsen Elisabeth.

Jag fick ett sånt där huslighetsryck som jag får ibland igår och improviserade ihop både ett bröd och någon form av snickers. Tänkte dela med mig av grundtankarna och hur jag gjorde här. Jag är inte så mycket för sånt där med mått utan höftar hej vilt. Men ingredienser kan jag ju dele med mig av.

Improviserat saftigt matbröd

• 1 pkt jäst
• vetemjöl
• rågsikt
• salt
• 4,5 dl vatten
• en klick margarin
• 1 morot (finriven)
• 1 äpple (grovrivet)

Jag smulade mer jästen i en stor bunke och värmde upp vattnet till fingervärme tillsammans med margarinet. Sen löste jag upp jästen i lite av vattnet tillsammans med en lagom mängd salt (kanske 2 tsk) och när jästen är ordentligt upplöst häller jag på resten av vattnet. Blandade sedan i den rivna moroten och det rivna äpplet i vätskan. Sen börjar jag hälla på mjöl, ytters lite vetemjöl till att börja med sedan jobbar jag in rågsikt tills degen släpper bunken. När degen var klar fick den jäsa i en halvtimme och sedan knådade jag den ordentligt på mjölat bakbord (älskar att knåda degar!) innan jag helt sonika plattade ut den på en plåt med bakplåtspapper och lät den jäsa en sväng till. När den jäst igen så naggade jag jättebullen med en gaffel och stoppade in den i ugnen på 175 grader i lite drygt en halvtimme. Klart!

Improviserad snickers

• Margarin
• Socker
• Jordnötssmör (klumpigt, sötat och saltat, det var vad jag hade hemma annars föredrar jag nog det ekologiska med klumpar och utan socker och salt)
• Havregryn
• Mjölkchoklad (eller vad du gillar för choklad)

Tog en klick margarin (kanske 40g) och ungefär lika mycket socker och smälte i en kastrull. Slängde sen i en stor klick jordnötssmör (ung. motsvarande mängden margarin och socker tillsammans) och rörde ut i margarinet. Därefter hällde jag på havregryn (skulle tro att det blir ännu godare med typ Rice Crispies, så gör de på Kaffehuset Storken inne i Uppsala) så mycket att alla täcktes av margarin/socker/jordnötssmörssmeten. Bredde ut blandningen i en liten form med bakplåtspapper i ca 1 cm tjockt och slängde in i frysen för att stelna (jag är lite otålig). Sen bredde jag på den smälta chokladen men kom i efterhand på att jag antagligen hade kunnat riva chokladen över den varma smeten så hade den smält av sig själv. Det här blev hysteriskt gott!

Jag har den här inställningen till det mesta jag lagar. Gillar att improvisera och chansa lite och allra oftast blir det väldigt lyckat, ibland misslyckas det såklart (som middagen jag lagade efter dessa enorma bakverk. Blä!) men överlag blir det gott. Det är hiskeligt roligt och trevligt att pyssla och pilla i köket.

Här är några illustrationer som jag gjort till senaste numret av Röd Press. Alla är inte med i tidningen men jag bjuder på en extra illustration samt en serie här på bloggen. Mycket nöje!