Här är ett par bilder jag ritade i djupaste tentaångesten. Tror dock att tentorna gick bra trots ritpausen. ;) Bilderna är tagna med mobilen, därav den kassa kvallan. Men själva andemeningen kommer väl fram ändå. 

Nu är den här recensionen ute i Röd Press så då måste jag ju publicera den här på bloggen också. 

”Serier mot rasism” – en tuschfläckig näve i nyllet på rasisterna

”Serier mot rasism” är ett projekt som drogs igång strax efter valet 2010 då det stod klart att även sverige till slut fått ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Det mycket nedslående valresultatet gjorde att många kände ett behov av att säga ifrån, däribland en hel del kulturskapare. Vid sidan av denna antirasistiska serieantologi startade till exempel nätverket ”Folkmusiker mot främlingsfientlighet” som under hösten höll manifestationer till polsketoner runt om i landet. Det kändes friskt, härligt och hoppfullt att reaktionerna inte lät vänta på sig när främlingsfientliga grupper gjorde sådana landvinningar och fick starkare fotfäste.

Boken innehåller verk av både väletablerade tecknare som Tony och Maria Cronstam (Elvis), Sara Granér och Joakim Pirinen till för mig helt okända namn som har talang nog att bli seriesveriges framtida storheter. Även valen av ingångar är brett och den som tror att serier bara bygger på humor och alltid ska vara skrattretande får sig nog en liten tankeställare. Här finns allt ifrån Elise Rosbergs serie ”Människor” som på ett väldigt poetiskt sätt behandlar identitet och acceptans till Henri Gylanders mer vetenskapliga redogörelse för islamofobins historiska rötter i europa. Naturligtvis faller inte allting alla i smaken men här finns garanterat något för alla.

Jag brukar vara ganska skeptisk till serieantologier och var också det när jag slog upp pärmarna till ”Serier mot rasism”. Personligt tycke och smak spelar alltid in när det kommer till kulturupplevelser och att blanda hej vilt av högt och lågt, seriöst och lättsamt eller informativt och känslomässigt kan ganska ofta dra ner hela produktionen. Tyvärr visade det sig att jag delvis hade rätt då kvalitén varierar relativt kraftigt i boken. Men den blandning av stilar, ingångar och känslor som jag fruktade gjorde ändå den här boken till ett tydligt och samtidigt mångsidigt antirasistiskt manifest helt i linje med redaktionens syfte: ”att slå en tuschfläckig näve i bordet”.