Usch så jobbigt! Jag hade skrivit ett långt inlägg (för att vara jag) och var nästan färdig att publicera det när jag råkade komma åt den där touchgrejen på min lap-top...och allt försvann.

Aja, jag ligger och är sunkig i min säng. Äter chips, dricker imperialism, läser aftonbladet (pappersversionen!), lyssnar på Bob Seger (som spotify trodde att jag skulle gilla) och ska snart börja redigera en serie. 

Igår sökte jag fyra jobb. Jag måste ju göra någonting för att ta mig vidare nu. Så fort jag skrivit klart här så ska jag redigera en serie och skicka iväg den till ett par tidningar. Förhoppningsvis svarar de i alla fall. 

Men nu undrar ni nog vad jag menade med rubriken. Jo, jag hade introduktion med en tjugo år äldre kvinna på min arbetsplats idag. Hon hade förlorat sitt jobb på Domus-restaurangen här i Luleå när dom lade ner för några år sedan. Nu har hon läst in gymnasiebehörighet, tagit körkort och läst till arbetsledare på universitetet. Men hon har mycket tid bakom sig inom vården ochmycket erfarenhet.

När vi då idag satt och tog en kopp kaffe mellan all information och alla arbetsmoment så säger hon plötsligt, med ett innerligt och vänligt allvar: "Jag har jobbat med många unga tidigareoch jag måste säga att Du Är Duktig, riktigt Duktig." Jag blev så glad. Som personlig assistent så är det fruktansvärt ensamt (det är en av anledningarna till att jag söker annat). Man får mycket sällan, om någonsin, någon form av feedback på det man gör. Ingen bekräftelse, ingenting. Man tragglar på i sina gamla fotspår och tänker förhoppningsvis att: "Ja, han/hon verkar ju i alla fall må bra." när man lämnar kunden på eftermiddagen. Och definitivt finns det folk som kan leva på det, som kan finna tilfredställelse bara i att säga till sig själv att: "Jag gör ett bra jobb." Men jag är inte en av dem. Jag behöver feedback, samtal och diskussioner. Jag behöver någon som säger att det jag gör är bra och ger tips om hur jag kan göra det ännu bättre. Dessutom behöver jag vara kreativ, springa lite utanför ramarna och att jobba som Pers. Ass. innebär ju att upprätthålla ramarna. Få grunden i en människas liv, hygien, städning, matlagning, att fungera trots att personens kropp och kanske även hjärna sviker. Och då passar det inte riktigt att tänja på gränser och spränga barriärer. 

Nej nu ska här redigeras serier! 

Puss på er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

År 2012 ritade jag den här illustrationen åt Röd Press. Den skulle illustrera någonting konstigt och abstrakt, ett regelverk som tvingade flyktingar att söka asyl i det första EU-land de kom till.        Ja, artikeln skulle handla om Dublinf...

Egentligen är jag ju student. Läser till lärare för förskoleklass till år 3, dvs de första fyra åren i skolan, på Luleå Tekniska Universitet. Men just nu upptar ritandet, scannandet och kopierandet alla mina tankar och jag tänker lite som så att om d...

    Ja, jag kommer att finnas på plats under Stockholms Internationella Seriefestival. För första gången ska jag blotta mitt serieskapande för allmänheten och serie-eliten. Gissa om jag är nervös! Den senaste tiden har jag filat på ett fanzine...

Här är ett par bilder jag ritade i djupaste tentaångesten. Tror dock att tentorna gick bra trots ritpausen. ;) Bilderna är tagna med mobilen, därav den kassa kvallan. Men själva andemeningen kommer väl fram ändå.        ...

Nu är den här recensionen ute i Röd Press så då måste jag ju publicera den här på bloggen också.    ”Serier mot rasism” – en tuschfläckig näve i nyllet på rasisterna   ”Serier mot rasism” är ett projekt som drogs...